Drömmen om facklig funktionssocialism

Den som besitter hegemonisk dominans kan bestämma vilka förändringar i samhället som är möjliga att genomföra och vilka som är omöjliga. I början av 1970-talet hade LO den positionen. Det fackliga perspektivet vidgades, ägandet av företag hamnade i fokus, vilket ledde fram till förslaget om löntagarfonder. Men vindarna vände och som den legendariska LO-ekonomen P-O Edin så småningom konstaterade överskattade fackföreningsrörelsen den egna styrkepositionen och underskattade motpartens maktposition. En föraning om vad som skulle komma var Curt Nicolins uttalande efter tillträdet som SAF-ordförande (dagens Svenskt Näringsliv) 1976: ”Vi måste kortsluta fackföreningssystemet.”

LO tvingades till reträtt och nya perspektiv kom att dominera. Dessa förskjutningar kan sättas in i ett större sammanhang, vilket också temat i Örjan Nyströms bok ”LO och arbetarrörelsens kris”. Författaren tycker sig se en vågrörelse, där det fackliga synfältet under en period vidgades för att sedan krympa. En faktor har samtidigt förblivit oförändrad. LO intar en unik position genom att vara arbetarklassens enda samlade röst. Därigenom är LO något annat än både arbetarrörelsens politiska partier och enskilda fackförbund.

I en bemärkelse var striden om löntagarfonderna – där högern och delar av vänstern dissade förslaget – ett undantag. Länge hade frågan om ägandet varit frånvarande, nu seglade den hastigt upp för att sedan lika snabbt försvinna. I stället var det en annan idéströmning som under många årtionden dominerat både inom LO och delar av socialdemokratin; det funktionssocialistiska. Arbetarnas maktposition skulle stärkas och kapitalet tvingas till eftergifter utan att det juridiska ägandet angreps. Det kan uppfattas som en defensiv hållning, men det behöver det inte vara. Tvärtom, en genomgång av vad som en gång i tiden föreslogs i funktionssocialistisk anda sticker idag ut som historiska reliefer. Vad som då ansågs möjligt ryms numera inte ens på dagordningen. En av dessa idéer, formulerad av Gustav Möller, socialdemokratisk socialminister under olika perioder mellan 1924 och 1951, handlade om ”demokratiseringens andra steg”, det vill säga att offentlig verksamhet skulle låna innehåll och form från folkrörelserna och bidra till att omskapa samhället. Förslagen togs åter upp av flera fackliga organisationer i början av 1980-talet, däribland av Kommunal. I en av de fackliga rapporterna från den tiden föreslås att de offentligt anställda bör få delta i planering och beslut på arbetsplatsen i syfte att bryta hierarkiska organisationer och därigenom bidra till en omvandling av hela arbetslivet.

Nyströms tes är att denna funktionssocialistiska ådra idag är nednött, både inom fackföreningsrörelsen och socialdemokratin. Synfältet har smalnat av, LO:s roll som samhällsaktör har försvagats och partiet har riktat in sig på krishantering och politisk duglighet. Till Nyströms styrka hör att han inte sluter upp bakom den förenklade uppfattningen som går ut på att återtåget ensidigt kan förklaras av att nyliberala tankar sipprat in i arbetarrörelsen. Nyström pekar på ekonomins nya ramar. Även om fackliga företrädare sträcker ut handen för att göra överenskommelser är det inte längre säkert att det sitter någon på andra sidan bordet. Strukturomvandlingarna av storföretag verksamma i Sverige sker idag inom globala koncerner. Nyström skriver att de furstar som tidigare behärskade den nationella scenen har förvandlats till vasaller i en global makthierarki. Sverige har blivit alltmer av en dotterbolagsekonomi.

Även om möjligheterna beskurits av globaliseringens spindelnät värjer sig Nyström samtidigt från tankefiguren TINA (there is no alternative). Fortfarande är det möjligt för fackföreningsrörelsen att återknyta till den funktionssocialistiska ansatsen. Och fortfarande är det möjligt för LO att företräda både ett bredare klass- och samhällsintresse. Exakt hur detta ska gå till är emellertid inte ämnet för Nyströms bok, även om han i förbigående gör några antydningar om det växande behovet av facklig samordning över nationsgränserna.

Nyström är en skribent som betraktar fackföreningsrörelsen inifrån. Han har själv lång bakgrund inom densamma och har under flera decennier publicerat skrifter och böcker, under en period under pseudonym och tillsammans med Anders Nilsson. Hans senaste bok är nog den bästa han har skrivit, resonerande, klarsynt och med en bitande svärta. Nu är det bara att hoppas att den påverkar det som den själv beskriver: den fackliga horisonten.  

Mats Wingborg

 

Bok: LO och arbetarrörelsens kris, Premiss, 2023.

---

Andra inlägg

• Ribbenvik Cassar skildrar Migrationsverket inifrån
• Indonesiska kampen för självständighet skakade världen