Indonesiska kampen för självständighet skakade världen

Det hundra meter långa nederländska ångfartyget Van der Wijck gick i början av 1930-talet i trafik mellan hamnstaden Makassar och Batavia, sedan länge omdöpt till Jakarta.

I första klass på översta däck fanns det plats för sextio passagerare. Där fanns rinnande vatten, elektriska fläktar, en matsal med vackra paneler och marmorklädda väggar, rökrum och promenaddäck med rottingstolar och kuddar. Passagerna spelade bridge och småpratade med varandra. På däcket närmast under, i andra klass, fanns kajutor med 34 platser som delades av flera passagerare. Tredje klass existerade bara på pappret. I fjärde kunde tusen så kallade däckpassagerare rymmas. De fick nöja sig med en och en halv kvadratmeter där de kunde rulla ut sin sovmattor, Några toaletter existerade inte – alla måste uträtta sina behov i havet hängande i stigbyglar med sätesringar. Indelningen av passagerarna överensstämde i grova drag med den uppdelning som slagits fast i författningslagen från 1925: européer, främmande österlänningar och den inhemska befolkningen. Kategoriseringen kunde också göras efter yrken. På däck 1: bankirer, storindustrimän och plantageägare. På däck 2: köpmän, fabrikanter och tjänstemän. På däck 3: bönder, arbetare och arbetssökande.

 

Beskrivningen av fartyget Van der Wijck återfinns i boken Revolusi (Natur och Kultur, 2024) av den belgiske historikern David Van Reybrouck. Det är en av många bilder han använder för att illustrera den hänsynslösa koloniala skiktningen i dåvarande Ostindien, dagens Indonesien. Det är ett magnifikt verk om den indonesiska frigörelsekampen som kryllar av klargörande fakta och som förmår att göra läsaren upprörd även om den handlar om en tid som har flytt.

 

Den nederländska koloniala historien sträcker sig över 300 år. Hela den perioden skildras av författaren, men fokus ligger på åren mellan 1930 och 1950. För att undersöka vad som hände då behöver man inte enbart vända sig till skriftliga källor, det är ju möjligt att intervjua personer som fortfarande lever. Det är också vad Reybrouck har gjort. Totalt har han intervjuat 185 personer på 20 olika språk. Det har tagit fem och ett halvt år att dokumentera dessa vittnesmål och det är de berättelserna som gör historieskrivningen unik.

 

Indonesiens kamp för självständighet nådde sin klimax på 1940-talet. Under kriget hade landet varit ockuperat av Japan och när Japan kapitulerade i augusti 1945 utropade den indonesiska ledaren Sukarno landets självständighet. De år som följde blev brutala. Den nederländska militären, understödda av britter och australiensare, försökte återta sin kassako som under århundranden plundrats på naturtillgångar. Reybrouck berättar bland annat om kaptenen Raymond Westerling, som var befälhavare för en nederländsk militär enhet och skolad i Storbritannien. Kaptenen står bakom den så kallade ”Westerlingmetoden”, som innebar att invånare i småsamhällen fördes samman på ett centralt torg. De som misstänktes göra motstånd beordrades ner på huk och sköts i huvudet. Andra valdes ut till förhör och de som vägrade förråda vänner och grannar blev skjutna gradvis. Först i en fot eller ett knä för att tvinga fram bekännelser. Metoden avslutades med att husen i samhället brändes ner till grunden. Westerling behövde aldrig sona sina brott. Istället fick han jobb som livräddare vid en utomhuspool i Nederländerna.

 

De nederländska truppernas ursinniga våld satte dock inte stopp för marschen mot självständighet. Sukarno släpptes ur fängelset den 27 december 1949. Han flögs till Jakarta där han höll ett triumferande tal. Året därpå blev Indonesien en unionsstat med en federal författning.

 

Ett centralt tema för Reybroucks är hur den indonesiska självständighetskampen inte bara omskapade Indonesien, utan hela världen. Indonesien var det första landet som blev självständigt efter andra världskriget. Det kom att inspirera självständighetsrörelser i andra delar av Asien och i Afrika.

 

I slutet av april 1955 arrangerades en konferens i staden Bandung på Java. Under Sukarnos värdskap diskuterade företrädare för 23 asiatiska och sex afrikanska stater hur de skulle stötta självständighetsrörelser och stärka det ekonomiska och kulturella samarbetet. Konferensen fick en enorm symbolisk betydelse. För första gången samlades stater utanför Europa och Nordamerika till ett globalt möte. Konferensen kom att markera att det nu fanns en ”tredje värld”. Reybroucks konstaterar att Bandung blev vaggan för den alliansfria rörelsen, som sett till antalet medlemmar skulle komma att bli den största organisationen i världen efter FN.

 

Reybroucks skildring slutar i mitten av 1960-talet. Vad som hände sedan befinner sig utanför bokens blickpunkt och benämns bara delvis och flyktigt i bokens slutkapitel – som Suhartos kuppartade maktövertagande 1965, undantagstillståndet, det blodiga massmordet på kommunister och etniska kineser, proteströrelsens framväxt, diktaturens slut 1998 och dagens Indonesien där civilsamhället står och stampar.

 

Jag saknar trådarna fram till vår tid, men det hindrar inte att Reybroucks bok är enastående. Den bygger på en säregen väv av konkreta episoder och mänger av personliga öden. Trots att Indonesien är världens största önation med sina 275 miljoner invånare är landet sorgligt underbevakat i media och nästan osynligt i den politiska debatten.

 

Mats Wingborg

 

Revolusi – Indonesiens frigörelse och den moderna världens ursprung.

Författare: David Van Reybrouck.

Översättare: Joakim Sundström.

Förlag: Natur & Kultur, 2024, 575 sidor.

---

Andra inlägg

• Drömmen om facklig funktionssocialism
• Ribbenvik Cassar skildrar Migrationsverket inifrån