Ribbenvik Cassar skildrar Migrationsverket inifrån

Det går att tjäna pengar på det mesta. Samma dag som Ryssland inleder sitt anfallskrig mot Ukraina den 24 februari 2022 ser Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik Cassar plötsligt att han har fem missade telefonsamtal. De är från Bert Karlsson, som förutser en ny flyktingvåg till Sverige och förstås vill hyra ut boenden till flyktingarna. 

Episoden återfinns i Mikael Ribbenvik Cassars Migration – genom mina ögon (Mondial 2024). Ribbenvik Cassar arbetade i 24 år på Migrationsverket. Först som timvikarie, därefter handläggare, verksamhetsområdeschef, rättschef och operativ chef. Mellan 2017 och 2023 var han generaldirektör. I boken ger han sin personliga bild av myndighetens verksamhet kring handläggningstider, flyktingströmmar och den omdebatterade frågan om de apatiska barnen för två decennier sedan. 

Hur många flyktingar bör Sverige ta emot? När Ribbenvik Cassar tolkar lagstiftarnas ambition blir svaret noll. För att kunna söka asyl måste en person befinna sig i Sverige, men för att resa hit lagligt från länder med förföljelse och krig krävs visum, vilket inte utfärdas till personer som tänker söka asyl. Ribbenvik Cassar kallar detta för skyddsparadoxen. Ju värre situationen är i ett land, desto svårare är det att få visum. Denna paradox gäller inte bara Sverige utan hela EU. Som det ser ut idag finns inga lagliga vägar att söka asyl i något EU-land. Följden är att miljontals människor försöker ta sig in med förfalskade resehandlingar och med hjälp av skrupellösa flyktingsmugglare, som tjänar storkovan på att organisera riskfyllda resor över hav och svårtillgängliga gränsområden. 

Den så kallade skyddsparadoxen är absurd. Den förra regeringen tillsatte en utredning om möjligheten att skapa lagliga vägar för att söka asyl, ledd av Maria Ferm (MP). Ribbenvik Cassar kommenterar krasst att varje sådant försök är dömt att misslyckas, om man inte menar att vem som helst och hur många som helst ska kunna komma till Sverige och söka asyl. Kanske är han alltför hård i sitt omdöme, men han pekar på ett grundläggande problem: om det nuvarande systemet är oacceptabelt, vad bör vi då göra? 

Hittills har förslag om att personer ska kunna söka asyl utanför Europas gränser visat sig vara svåra att genomföra och viljan att utöka systemet med kvotflyktingar saknats. Sverige går tvärtom i täten för att minska antalet kvotflyktingar. I brist på realistiska alternativ talar det mesta för att det absurda systemet kommer att överleva.

Ribbenvik Cassar återkommer i boken till att myndigheters uppgift är att se till att beslutade lagar och regler efterlevs, inte att driva politik. Vid flera tillfällen har han också varit upprörd över protester som riktat sig mot Migrationsverket, som i fallet med de ensamstående flyktingbarnen i Skåne hösten 2015. Migrationsverket blev hårt ansatt och anklagat för att vara paragrafryttare och sakna hjärta. Ribbenvik Cassar skriver att verkets uppgift var att följa regelverket. Beskrivningen av Migrationsverket hållning har rötter i Axel Oxenstiernas syn på statlig förvaltning från 1600-talet. Det är just så som myndigheter bör fungera; följa politiska beslut och inte ha en egen agenda. Det är emellertid inte alltid som Migrationsverket lyckas leva upp till detta ideal. 

Ett exempel var de afghanska tolkarna som varit i tjänst hos svensk militär. Det stod klart från början att tolkarna skulle beviljas asyl. Uppgiften för verket blev att hitta ett lagutrymme som kunde rättfärdiga beslutet (vilket visade sig var komplicerat eftersom tolkarna inte kunde lämna in en asylansökan i Sverige). Det andra undantaget nämner inte Ribbenvik Cassar, vilket i sig är talande. Det handlar om de thailändska bärplockarna som de senaste tio åren regelbundet kommit till Sverige. Trots att regelbrotten varit uppenbara har Migrationsverket fortsatt att bevilja nästan alla ansökningar om arbetskraftsmigration, fram till i år.

Den sista maj 2023 slutade Ribbenvik Cassar som generaldirektör på Migrationsverket. Förordnandet hade löpt ut och blev inte förlängt. Det är i sig inte ovanligt, men det som skedde var ändå betänkligt. Ett år tidigare hade SD-ledaren Jimmie Åkesson förklarat vilka myndighetschefer som borde bytas ut. Det handlade om Sida-chefen Carin Jämtin, Skolverkets chef Peter Fredriksson, polischefen Anders Thornberg och Ribbenvik Cassar på Migrationsverket. Nu är alla dessa borta. SD har kanske inte utnämningsmakt, men väl utschasningsmakt.

Ribbenvik Cassar undviker partipolitiska slängar. Främst angriper han dem som inte förstår myndigheters uppdrag. Men han gör ett undantag med justitieminister Gunnar Strömmer (M), som motiverade beslutet om att inte förlänga Ribbenvik Cassar förordnande med att det var ny lagstiftning på gång och att det behövdes ”nya ögon”. Ribbenvik Cassar skriver: ”Säg inte att det krävs nya ögon för att det kommer ny lagstiftning. Det antyder att en statstjänsteman inte skulle genomföra regeringens nya politik.”

---

Andra inlägg

• Drömmen om facklig funktionssocialism
• Indonesiska kampen för självständighet skakade världen